fredag 1 februari 2013

Downsizing

Det börjar bli aktuellt (hög tid) för mig att skaffa en mindre bostad än min nuvarande. Fastighetsskötsel och trädgårdsarbete tar för mycket tid (som bättre kan användas till exempel på golfbanan). Detta innebär, konstaterar jag med viss vånda, att jag mpste skiljas från några av alla de klubbor jag genom åren samlat på mig. Någon total utförsäljning är det inte fråga om och även om jag lyckas sälja alla klubbor jag kan tänka mig att avvara så kommer jag att ha sjukt mycker klubbor kvar. Det får bli ett senare problem.

Är du intresserad så kan du kolla här. 

Vad f*n är hjorthornsspray?

Vijay Singh har visserligen haft en mycket framgångsrik karriär men skuggan av en gammal skandal har, åtminstone i mångas ögon, alltid fördunklat densamma. Golfen är, på gott och ont, en sport med nolltolerans mot fusk. På gott därför att allt fusk förstör spelet. På ont därför att en tillfällig obetänksamhet, ett irrationellt beslut i en pressad situation, kan omintetgöra en hel karriär. Därför är det inte bara trist utan fullkomligt obegripligt att karl´n nu blivit påkommen med att använda en "otillåten substans". 

Det är bara att instämma i Bubba Watsons kommentar: " … I think we should check people for mental problems if they're taking deer antler spray. That's kind of weird."

BTW, vad är hjorthornsspray? Hjorthornssalt vet jag vad det är men hjorthornsspray? Som sagt, fullkomligt obegripligt.

Den skönaste svingen?

Det där gamla hoganklippet i slo-mo och med lugn musik har jag återkommit till så många gånger att det börjar kännas litet tjatigt. Men det är det förstås inte. Själv tröttnar jag aldrig. Ni som ändå vill ha litet variation kan ju istället relaxa med Boom-Boom.

Där finns mycket att gilla! Tempot, förstås. Och den fina persimmondrivern men framförallt hur flackt han kommer till bollen. Det är först med järnsjuan som det är ens en antydan till att han ska ta torv. De längre klubborna skulle han kunna ha slagit från en green utan att någon haft anledning att komma med synpunkter. Och de torvor han tar är mycket beskedliga, strängt taget inga riktiga torvor alls. Så ska det se ut!

Tuffa tider

Allt verkar handla om pengar nuförtiden. Att pengar är roten till allt ont är ett välkänt talesätt och att pengar är roten till mycket som är fel med golfen är, åtminstone för mig, uppenbart. Utrustningsindustrin och de stora tourerna, framförallt den amerikanska PGA-touren, har enligt min uppfattning mer eller mindre kapat spelet och de som varit satta att värna spelets integritet har, fortfarande enligt min uppfattning, sovit på sina poster.

Nu går världens största ekonomi (USA:s) inte längre på alla cylindrar. Tvärtom så är det på många nivåer (dock inte för PGA-tourens dignitärer och de främsta tourproffsen, av vilka Phil Mickelson utmärkt sig genom att gnälla som en värsta fransk skådis över aviserade skattehöjningar) börjar bli riktigt kärvt. Många sk country clubs är på fallrepet. Den välbeställda medelklass vars pengar utgjort själva bränslet för golfindustrin tvingas att se över sina prioriteringar. Dyra golfmedlemskap ligger inte lika självklart högt på listan längre och det är inte ens säkert att deras arbetsgivare längre accepterar att de smiter från jobbet litet tidigare för att hinna med onsdagstvävlingen.

Ibland kan en kris vara nyttig. Det är åt helskotta för mycket pengar i golfen. Visst skulle det klagas på många håll och kanter om det blev ännu tuffare tider men sporten skulle överleva. den skulle antagligen, det är i alla fall min uppfattning, må riktigt bra av en bantningskur.

torsdag 31 januari 2013

MacGregor Tourney Eye-O-Matic M75TW


Jag har så smått börjat avveckla min samling av bladklubbor, eller kanske snarare minska den till en hanterlig nivå. När det, däremot, gäller persimmonklubbor är det fortfarande mera köp- än säljläge. Det är knepigare att hitta fina persimmonklubbor och de man får tag på är ofta mer eller mindre renoveringsobjekt. Samtidigt är det väldigt intressant med dessa samtidigt enkla och sofistikerade klubbor. Till en början upplever men att de är intill förväxling lika men ju mer man håller på med (och spelar med) dem upptäcker man en mängd mer eller mindre subtila nyanser. Det skiljer, påstår jag, mer mellan olika träklubbor än mellan olika blad. En spoon kan vara och spela väldigt annorlunda än en annan spoon som vid ett flyktigt påseende ser tämligen likadan ut.

Klubban på bilderna - en klassisk MacGregor Tourney av okänt tillverkningsår (men jag gissar sjuttiotal) är ett bra exempel. Den var, när jag köpte den i höstas, väl använd och underhållen men samtidigt ett renoveringsobjekt. Den tidigare ägaren hade påbörjat renoveringen (säkert inte den första sådana den här klubben gått igenom, det kan man se på att MacGregor-stämpeln på kronan såväl som märkningarna i träet på sulan är nästan helt bortslipade*) genom att slipa ned lacken (och även mycket av betsen) så för mig var det bara att slipa huvudet helt trärent, betsa i lämplig nyans, fylla i linjerna i slagytan och sedan lacka**. Det blev helt OK, åtminstone efter mina krav på en klubba som ska spelas med snarare än att den ska hänga på en vägg som någon slags museiföremål.

När jag satt klubban i spelbart skick hamnade den (såklart!) i bagen. Klubbor är till för att spela med, särskilt såpass fina klubbor som den här. Det första som slog mig när jag satte klubban till bollen var att den såg större ut än de övriga trätreor jag har i min samling och så var det kunde jag, när jag plockade fram några av de övriga för att jämföra, konstatera. Den är med andra ord en synnerligen trevlig klubba från tee. För så var (eller är) det ju med de riktiga träklubborna att det är en grad snarare än en artskillnad mellan drivern och övriga klubbor i setet. De plåtschabrak (minns ni Röde Börje?) som idag kallas för drivers är ju ofta mer än dubbelt så stora som de något mindre schabrak som kallas för trätreor (eller metaltreor). En persimmondriver kan till och med en medioker golfare som jag slå slag från fairway med men det skulle jag aldrig ens fundera på med en 460-kubikare (låter, för övrigt, mer som moto-cross än golf...). Med riktiga träklubbor ligger det därför närmare till hands att använda trätrean (eller kanske trätvåan om man har en sådan i bagen) snarare än drivern från tee.


Bättre än MacGregor blir det sällan när det handlar om persimmonklubbor och just det här exemplaret verkar vara tillverkat av ett alldeles utmärkt block. Det Victory Cordgrepp som sitter på skaftet är alltjämt användbart men till i vår blir det nog ett färskt grepp för den här spoonen får nog en ordinarie plats i min bag. Åtminstone tillvidare och särskilt när jag inte ids bära på mer än ett halvset. Då får den bli min längsta klubba (och stänger man den bara en aning och drar till så slår man fullt tillräckligt långa draws med den)

*Hade jag betraktat klubban som att samlarobjekt snarare än som en golfklubba hade detta naturligtvis varit fatalt men annars är det ju bara kosmetik.

**Det jag använde var våtslippapper (400), Herdins lackbets (jag blandade två olika för att få nyansen på bilderna), Trestjerner uretanbaserad klarlack (golvlack) och en bra lackpensel (snåla inte på penseln!). Det (+ en vass kniv) är i princip vad man behöver för att snygga till träklubbor och för underhållsrenoveringar.

onsdag 30 januari 2013

Back in time

Youtube är något av en guldgruva. Här är en länk till Masters för ett kvartssekel sedan. Bildkvaliteten är kass men å andra sidan så slipper man den där hemska musiken de plågar en med nuförtiden (medan man mest få se meningslösa skyltar). Mycket var onekligen bättre förr. Och så spelar de med riktiga klubbor...

Om speltempo

Klipper in dagens inlägg från min andra golfblogg. Och det gick ju sådär, rent tekniskt, så klicka på den här länken istället om ni vill läsa det.


Att ge det en chans till

Minns ni hur artonhålsbanan var förr? Då den verkligen var en skogsbana, då fairways verkligen var smala och man inte bara nästan säkert blev av med bollen om man missade fairway utan man faktiskt riskerade att gå vilse om man dristade sig att leta efter den? Det var på den tiden då drivers oftast hade stålskaft och även om man börjat göra klubbhuvudena i metall så var de fortfarande lika små som de gamla, riktiga, träklubborna. Det var då när en riktig boll hade en vätskefylld kärna omlindad med gummitråd och ett mjukt balataskal som sprak om man så mycket som tittade snett på bollen. Dessutom var bollarna sällan runda ens när man tog dem ur asken. Herregud vad tufft spelet var då! Många av dagens nybörjare skulle antagligen börja gråta om de utsattes för något liknande. Riktig golf, typ... Och en sak till. På den tiden, när vår bana var ett riktigt litet skogsmonster och spelet var nästan övermänskligt svårt så var fyra timmar maxtiden för en artonhålsrunda. Maxtiden. Som i den längsta tid det överhuvudtaget under några som helst förhållanden var acceptabelt att en runda någonsin tog. Oavsett vem som spelade. Även en åttiofemårig nybörjare som var blind på båda ögonen och tog sig runt banan på kryckor förväntades göra det under fyra timmar. Och gjorde det också. Vilka tider...

Sedan dess har väldigt mycket hänt. Vår bana har successivt blivit alltmer förlåtande. Den saknar egentlig ruff. Fairways är breda och för varje år försvinner allt fler av träden. Och skulle man ändå lyckas slå sin boll så in i bängen snett att den hamnar i skogen så är undervegetationen röjd så att man oftast inte bara hittar den utan även kan spela den. Och vilka klubbor och bollar vi har! Runda bollar som går en mil alldeles spikrakt bara man daskar till dem litet lätt, drivers med slagytor som en smärre kontinent och järnklubbor som vem som helst kan slå långt och rakt med. En nybörjare utan bollsinne kan idag slå bollen på ett sätt som då endast de som kunde spela golf klarade av. Under samma tid har folkhälsan och medellivslängden förbättrats. En pensionär är idag inte en halvsenil person som står med ena foten i graven och den andra i en potta utan en tämligen ung, rask och aktiv individ.

2012 kunde en artonhålsrond, särskilt om det var tävling, ta runt sex timmar. Det är något alldeles förskräckligt! Själv slutade jag under det året att delta i klubbtävlingar, bland annat för att jg helt enkelt inte vill utsätta mig för något så fullkomligt vedervärdigt som sextimmarstempo. Eller ens femtimmarstempo. Då jobbar jag hellre. Eller rensar ogräs. Eller genomgår en rotfyllning utan bedövning. Av samma skäl undvek jag att spela artonhålsronder på bokade tider. Heller smet jag ut och gick några snabba hål när banan var mer eller mindre tom. Nu har jag inte ens ett juste handicap och börjar känna mig alltmer marginaliserad som golfare. Möjligen borde jag dra den slutsatsen att det man håller på med i klubben inte är vad jag gillar och att jag därför borde hitta något annat sätt att spela golf, men riktigt så långt har jag inte kommit ännu.

Jag vet inte hur det är med er. Några av er måste ju uppenbarligen gilla att snigla sig fram längs banan eller i vart fall tycka att det är alldeles OK. Problemet är att oavsett om ni (vilket jag innerligt hoppas!) är en liten minoritet så är det ni som sätter tempot när ni är ute på banan. Personligen tycker jag att det ni ägnar er åt är alldeles åt helskotta! Ni borde antingen lär er att ta er runt banan på det sätt som även klubbens klenaste och uslast spelande medlemmar klarade av förr i tiden eller hålla er undan så att ni inte uppehåller spelet för andra. Faktiskt. Nå, jag tänker ge det här en chans till men blir det ingen bättring så vete tusan om jag ids hålla på med det här annars helt underbara spelet längre. Åtminstone inte på de premisser man spelar som medlem i Sveriges bästa golfklubb.

Vi ses i vår!

PS. Gråt inte, ni sengångare. Ni spelar som riktiga tourproffs...