MacGregor Tourney Eye-O-Matic M75TW

Jag har så smått börjat avveckla min samling av bladklubbor, eller kanske snarare minska den till en hanterlig nivå. När det, däremot, gäller persimmonklubbor är det fortfarande mera köp- än säljläge. Det är knepigare att hitta fina persimmonklubbor och de man får tag på är ofta mer eller mindre renoveringsobjekt. Samtidigt är det väldigt intressant med dessa samtidigt enkla och sofistikerade klubbor. Till en början upplever men att de är intill förväxling lika men ju mer man håller på med (och spelar med) dem upptäcker man en mängd mer eller mindre subtila nyanser. Det skiljer, påstår jag, mer mellan olika träklubbor än mellan olika blad. En spoon kan vara och spela väldigt annorlunda än en annan spoon som vid ett flyktigt påseende ser tämligen likadan ut.

Klubban på bilderna - en klassisk MacGregor Tourney av okänt tillverkningsår (men jag gissar sjuttiotal) är ett bra exempel. Den var, när jag köpte den i höstas, väl använd och underhållen men samtidigt ett renoveringsobjekt. Den tidigare ägaren hade påbörjat renoveringen (säkert inte den första sådana den här klubben gått igenom, det kan man se på att MacGregor-stämpeln på kronan såväl som märkningarna i träet på sulan är nästan helt bortslipade*) genom att slipa ned lacken (och även mycket av betsen) så för mig var det bara att slipa huvudet helt trärent, betsa i lämplig nyans, fylla i linjerna i slagytan och sedan lacka**. Det blev helt OK, åtminstone efter mina krav på en klubba som ska spelas med snarare än att den ska hänga på en vägg som någon slags museiföremål.

När jag satt klubban i spelbart skick hamnade den (såklart!) i bagen. Klubbor är till för att spela med, särskilt såpass fina klubbor som den här. Det första som slog mig när jag satte klubban till bollen var att den såg större ut än de övriga trätreor jag har i min samling och så var det kunde jag, när jag plockade fram några av de övriga för att jämföra, konstatera. Den är med andra ord en synnerligen trevlig klubba från tee. För så var (eller är) det ju med de riktiga träklubborna att det är en grad snarare än en artskillnad mellan drivern och övriga klubbor i setet. De plåtschabrak (minns ni Röde Börje?) som idag kallas för drivers är ju ofta mer än dubbelt så stora som de något mindre schabrak som kallas för trätreor (eller metaltreor). En persimmondriver kan till och med en medioker golfare som jag slå slag från fairway med men det skulle jag aldrig ens fundera på med en 460-kubikare (låter, för övrigt, mer som moto-cross än golf...). Med riktiga träklubbor ligger det därför närmare till hands att använda trätrean (eller kanske trätvåan om man har en sådan i bagen) snarare än drivern från tee.

Bättre än MacGregor blir det sällan när det handlar om persimmonklubbor och just det här exemplaret verkar vara tillverkat av ett alldeles utmärkt block. Det Victory Cordgrepp som sitter på skaftet är alltjämt användbart men till i vår blir det nog ett färskt grepp för den här spoonen får nog en ordinarie plats i min bag. Åtminstone tillvidare och särskilt när jag inte ids bära på mer än ett halvset. Då får den bli min längsta klubba (och stänger man den bara en aning och drar till så slår man fullt tillräckligt långa draws med den)

*Hade jag betraktat klubban som att samlarobjekt snarare än som en golfklubba hade detta naturligtvis varit fatalt men annars är det ju bara kosmetik.

**Det jag använde var våtslippapper (400), Herdins lackbets (jag blandade två olika för att få nyansen på bilderna), Trestjerner uretanbaserad klarlack (golvlack) och en bra lackpensel (snåla inte på penseln!). Det (+ en vass kniv) är i princip vad man behöver för att snygga till träklubbor och för underhållsrenoveringar.