OK, det är svårare och man får inte iväg bollen lika långt som med den allra senaste värstingklubban men när man träffar så känns och låter det mycket bättre med en persimmonklubba och de där metrarna man avstår från... Tja, är det vad spelet handlar om så är det ganska ointressant. Själv känner jag betydligt större tillfredsställelse när jag slår ett perfekt slag med en riktig träklubba än vad jag gör när jag slår ett längre slag med en modern metalwood. Dessutom blir jag alldeles lycklig varje gång jag ser klubban. Eftersom jag inte ska försörja mig på spelet och heller inte mäter mitt eget värde efter hur långt jag slår eller vilken score jag gör utan bara spelar för mitt höga nöjes skull så är valet enkelt. Jag spelar med de snygga och sköna klubborna.
Hoganbag idag, bortsett från sandwedgen och puttern.
Efter ovanligt litet golf under rätt lång tid blev det en runda med retroutrustning idag. En MacGregor-driver, en gammal Taylor Made Raylor (ja, en "stålis" men det var blött ute och jag ville inte slå med persimmonklubborna i eländet) och några Mizuno Pro MS-5. Nöjsamt.
Slipon-greppet (gummigreppet) var förvisso en praktisk uppfinning för oss golfare men ingenting går upp mot känslan av att greppa om ett lädergrepp. Ikonen Arnold Palmer var känd, bland annat, för att under ronderna hålla på och fixa med (linda om) sina grepp.
Fortfarande finns lädergrepp (av slip on- typ) att köpa. Det kan vara en idé om man har ett riktigt fint gammalt set klubbor som man vill höja litet extra. Annars så kan man ju, för all del, fortfarande ordna sina egna lädergrepp enligt den gamla modellen, dvs linda skaftet med isoleringsband och sedan lägga på en skaftlinda. OM man lyckas hitta en (eller ettgäng) skaftlinda. Tyvärr är det ännu svårare att få tag på de "caps" med vilka lindan fixerades i skaftänden. Är det någon av bloggens läsare som har tips på den fronten så posta gärna en kommentar!
Men vad gör man då om man har en gammal klubba (eller ett set!) med torra och hala lädergrepp? Är det bara att skära bort eländet och montera nya gummigrepp? Inte nödvändigtvis.
Precis som med gummigrepp så är det smuts som är lädergreppets första fiende. Ofta nog så räcker det med att göra rent greppet för att det ska kännas mer eller mindre som nytt. Den andra fienden är uttorkning. När det gäller lädergrepp så finns det, dessbättre, ett gammalt beprövat universalmedel som verkar mot båda dessa fiender. Nämligen sadeltvål. Länken här intill är bara ett exempel. Sadeltvål finns i alla hästsportbutiker, hos Lantmännen (Granngården) och till och med på Ö&B.
Proceduren brukar stå på förpackningen. Knepet, om man har grepp som fått ligga och torka alldeles för länge, är att upprepa behandlingen några gånger (tills greppet känns OK). Skulle upprepade behandlingar, säg max 5 (detta eftersom varje behandling tillför greppet mera mjukgörande ämne, vanligen glycerin) inte ge önskat resultat så får man gå vidare. Men det får bli ett annat inlägg.
Tyvärr, så har spelet utvecklats"...
Ett av mina favoritblad är Founders Club 200-series. Jag är sedan flera år tillbaka lycklig ägare till ett set (PW-2) och i somras fick jag möjlighet att köpa ett till set. Det setet är "refinished" (förmodligen någonstans i staterna) i en matt svart finsh. Ser väldigt läckert ut. Dessvärre har den som fixade till klubborna samtidigt justerat loften till "moderna" loft vilket innebär att alla klubborna i setet nu har en påtaglig offset (ouch!) och negativ bounce (yuck!). Hoppas att finishen inte är för spröd. I så fall ska jag se till att få klubborna tillbakabockade och dessutom omskaftade. Kan bli ett rätt skönt set att ha i bagen.
I det förra inlägget visade jag A Raviellis klassiska teckning av hur valkarna i Hogens vänsterhand såg ut. På bilden här intill syns ett annat par händer, nämligen Henry Cottons. Få - om någon - har betonat händernas roll i svingen starkare än vad Cotton gjorde. Han lär ha kunnat slå enhandsslag med träfyran (såväl med vänsterns som med högern) bättre än vad de flesta kunde slå med båda händerna på greppet.
Cotton talade (eller skrev) ofta om "trained hands" och uppfann flera metoder att träna just händerna. Mest kända är förmodligen de i vilka ett bildäck (ett uttjånt däck som var gratis funkade lika bra som en dyr "impact bag" på den tid då man kunde lägga ned en klubba på marken istället för en flourescerande siktpinne i kolfiber...) användes som träningsredskap. Jag har själv ett gammalt däck liggande i min vanskötta trädgård och på vårarna brukar jag leta rätt på en gammal klubba och gå ut och banka på det (tills grannarna börjar klaga).
