Ett vackert set persimmonklubbor - på bilderna drivern och en 31/2:a - försedda med tidiga Grafalloy grafitskaft (som känns förvånansvärt bra). På ovansidan, kronan, är klubborna stämplade med namnet Don Henning, fyllt med vit färg. På bottenplattan står det Graegle Handmade. En 4 1/2 rundar av setet. Perfekta klubbor att gå ut med en ljummen sommarkväll när man bara vill njuta av tillvaron.
Man kan diskutera, i det oändliga, om Tiger Woods är en bättre spelare än vad Nicklaus var. Eller Hogan. Eller Jones. Man kan också diskutera om själva spelet var bättre förr, innan materialutvecklingen tilläts löpa amok. En sak hade varit otänkbar för Nicklaus. Eller Hogan. Eller Jones. Nämligen att lägga en stor spottloska på greenen.
I mina ögon är Tiger Woods inte tidernas störste golfare. Han är ingen golfare alls. Sedan må han återta rankingen som världsetta, vinna ytterligare ett dussin majors och tjäna ännu fler miljarder. Man kan kasta en klubba. Man kan knäcka ett putterskaft. Men man spottar inte på en green. Aldrig.
Nu har även
golf.se upptäckt
Golfpunkten.
Att golf inte längre primärt ses som en sport utan som en näringsgren, en marknad eller i vart fall något som primärt är till för att vissa ska kunna tjäna pengar är, och har rätt länge varit, pinsamt uppenbart. Till och med vårt eget gofförbund talar om oss golfare som kunder. Nu är "The Industry", som försökt popularisera spelet (=öka sin försäljning) genom att (med R&A:s och USGA:s tysta medverkan) genom vad som i andra (seriösa) idrotter närmast hade varit att betrakta som doping orolig över ett tillväxttalen inte är stadda i just tillväxt.
Inte nog, därför, med att man övergett kravet på att golfklubbor ska ha traditionell utformning och, inom loppet av två decennier förvandlat det fina gamla spelet till en högteknologisk (nåja) materialsport; Nu vill man legalisera fusk i alla avseenden. Jag talar om Flogton, en rörelse som (liksom det mesta som gått fel inom golfen) kommer från USA. Flogton är en förkortning för "not golf" och sedan har man (precis som satanisterna lär göra med bibeln) vänt texten baklänges. Nu försöker man marknadsföra denna blasfemi som golfens nya evangelium.
Vad ska man säga?
Ännu en klassisk bladklubba från Wilson. Just den här modellen kom 1987. Fluid Feel? Jo, det är en Wilsons benämning på den urborrade hoseln (med en röd eller svart plastplugg), en finess som introducerades i början av 1960-talet och som medger att vikt flyttas från hoseln till klubbladet. Skaften är Wilson Dynamic by Wilson, dvs vanliga True Temper Dynamic under ett annat namn.
1945 kom den första Golden Goose-puttern från den skotske tillverkaren John Letters, en mittskaftad bladputter med klubbhuvud av mässing. Ungefär samtidigt, på den andra sidan av Atlanten, designade amerikanen John Reuthers Jr en snarlik putter som kom att bli känd som Bullseye. I dag är förmodligen Bullseye mer känd än vad Golden Goose är men på sin tid var de båda mycket populära och mycket framgångsrika. Frågan om båda är riktiga originaldesigner eller om den ena är inspirerad av eller rentav en kopia av den andra har, såvitt jag vet, aldrig kunnat klarläggas och det spelar heller ingen roll.
Att retro ligger i tiden märks på många sätt. Ett exempel är klubbtillverkaren Cleveland som härom året lanserade en chipper under namnet niblick. Nu följer Cleveland upp detta med en hybrid som man kallar för mashie. Vad det, mer än namnen, som är retro med dessa klubbor begriper jag inte riktigt men det är intressant att golfindustrin tydligen börjat få upp ögonen för det här med retro.
