Illa, jag mår illa!

Varför måste spelet växa? Jag menar, det är tydligen oerhört viktigt att vi blir fler och fler som spelar, men varför? Visst finns det någon slags kritisk massa i den meningen att om det finns alldeles för få golfare och alldeles för få golfbanor så blir det en aning knepigt att spela men bara här i landet så finns det ju hundratals banor och hundratusentals golfare. Borde inte det räcka? Det gick ju alldeles utmärkt att spela golf för femtio år sedan då det bara fanns en bråkdel så många golfare. Och banor.


Ändå verkar obruten tillväxt vara det allt överskuggande målet för beslutsfattarna inom golfen och detta oavsett om de arbetar på golfförbundet eller inom golfindustrin. Vore det inte bättre, för golfen, om man riktade in sig på att göra spelet så bra som möjligt snarare än att göra sporten så stor som möjligt? Nej, inte när det handlar om pengar. För det är tydligen det allt överordnade intresset.  


Nu, när de nästan lyckats förvandla sporten till oigenkännelighet, vill golfindustrin riva en av de sista barriärerna och införa skilda regler för riktiga golfare och oss andra. Bara för att öka sin omsättning. Jag mår illa.

Nya uttagningsregler för Europas Ryder Cuplag

Olazabal får bara två sk wild cards. Resten kan ni läsa här.

Retroknep

Den sk flygande armbågen blev ett svingfel när den gamla S:t Andrewssvingen blev hopplöst omodern, dvs när stålskaften slog igenom. Visserligen har några spelare (tex Jack Nicklaus, men annars var det väl europatorspelaren Eamonn Darcy som, så att säga, gav armbågen ett ansikte) bevisat att det går alldeles utmärkt att spela golf även om höger armbåge gör en liten utflykt i baksvingen men rätt anses det inte vara. Stefan har en bångstyrig armbåge och eftersom hans resultat inte riktigt är i paritet med de Nicklaus åstadkom så betraktar han detta som ett svingfel och för att komma till rätta med det så provade han i kväll ett klassiskt gammalt knep. Han förband armbågen med livremmen via en gummirem och - vips - så hade han sin armbåge i den av Hogan föreskrivna positionen. Det fungerade 100%-igt, så länge remmen satt kvar...

Wilson Staff Tour Blade

Det här är, i mina ögon, det läckraste wilsonbladet någonsin. Modellen kom 1978. Två år senare lanserade Wilson det så gott som identiska FG-17, som kom att bli en storsäljare och som av Wilson själva anges som förebilden till Fg59, det blad som härom året släpptes i en begränsad upplaga med numrerade set. Det där har jag inte lyckats begripa eftersom det rimligen måste vara Tour Blade -78 som är förebilden. Den enda synbara skillnaden mellan den klubban och FG-17 är nämligen att FG-17 har just beteckningen FG-17 instansad medan Tour Blade -78 ser ut precis som på bilden ovan.


Bladet är kompakt (jämfört med vissa av dagens bladklubbor ser det pyttelitet ut) och smäckert. Klubborna är traditionellt (dvs svagt) loftade och skaftlängderna något kortare än modern standard. Det innebär att tvåan i setet är specad bra precis som trean i en modernt set (vilket gör att sådana som jag faktiskt kan slå med den) och pitching wedgen är just en pitching wedge snarare än en maskerad järnnia (vilket innebär att man inte behöver komplettera med en sk gap wedge). Skaften är TT  Dynamic.

The Spirit of St Andrews av Alister MacKenzie

En bok bestående av texter av den kanske mest framstående banarkitekten genom tiderna - Alister MacKenzie, mannen bakom bla Augusta Masters, Cypress Point och Royal Melbourne - med ett förord skrivet av en av tidernas främste spelare - Robt. T. Jones, junior, gemenligen kallad Bobby Jones - måste helt enkelt vara något alldeles extra. Det är den också. The Spirit of St Andrews innehåller så mycket insiktsfullt, intelligent och intressant om golf och golfbanor att den är en av de böcker om golf jag skulle känna mig fattigare om jag aldrig hade läst. Ni som ännu inte tagit del av den har en berikande upplevelse framför er.

Innehållet i boken var sammanställt och klart för publicering redan 1934 men av någon anledning blev manuskriptet liggande i ytterligare sextio år innan det lämnades till tryckning. Det var rena turen att det inte kom att gå förlorat under den tiden.

Delar av innehållet, såsom MacKenzies mer handfasta råd om hur man anlägger en golfbana, är kanske daterat men mycket annat är lika giltgt idag som när det skrevs och det gäller kanske främst de synpunkter på hur en bra golfbana bör vara beskaffad som läggs fram i bokens andra kapitel.

Boken innehåller en hel del anekdotiska berättelser om den tidens stora spelare och är rikt illustrerad med intressanta svart/vita fotografier. Den mest intressanta illustrationen är dock den skiss av Old Course MacKenzie själv.

För oss hackare som är närmare sextio än vad vi är trettio är det särskitl inspirerande att läsa hur MacKenzie i mogen ålder uppnådde en betydligt högre spelstyrka än vad han haft i unga år. Det kan man läsa i kapitlet med rubriken "In the Seventies at Sixty".

En helt underbar bok. Ett måste i varje golfbibliotek Läs den!

Welcome Namibia!

Idag är en märkesdag, en milstolpe i retrogolfbloggens korta historia. Under de senaste 24 timmarna lästes bloggen av någon i Namibia. Därmed har bloggen läsare i alla världsdelar och är alltså, i ordets rätta mening, global.

Rätt coolt, faktiskt.

Wilson Staff FG-51

 

1991 släppte Wilson ett av sina snyggaste blad någonsin, det klassiska FG-51. Stramt i formgivningen med den typiska, mjukt svängda, muskeln. Smal, något rundad (radiellt) sula och smal topplinje. W/S-emblemet med röd/svart paint fill följt av "Staff" på muskeln och modellbeteckningen instansad högre upp på bladet. Snyggt och sobert.


FG-51 kunde, som standard, fås med antingen Dynamic Gold eller det för Wilson specialtillverkade, något lättare, Firestick stålskaft. Klubban är ungefär så bra som man överhuvudtaget kunde göra en bladklubba i början av 1990-talet och stär sig väl även jämförd med dagens modeller. När Wilson 1993 lanserade Staff Progressive använde man samma design för de kortare klubborna.